Hon vill skratta men hon känner ingen glädje. Hon vill gråta men tårarna dem har tagit slut. Hon vill börja leva men hon ser ingen orsak. Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje och panik, nätterna är fulla av gråt och kvävda skrik. Han frågar alltid henne varför hon springer. Och om han bara kunde inse att det är för att se om han kommer efter med. Vi är för rädda för oss själva, för rädda för att våga vara några vi inte är. Man måste våga ge upp hoppet, våga släppa känslan av ensamhet och våga leva. Våga utvecklas till någon man en gång inte trodde man kunde bli, våga inreda livet i nya stora underbara detaljer. Man måste våga leva. Men om vi inte misslyckas, trampas på, går sönder eller vill försvinna så har vi ingenting att bygga upp. Vi har ingenting att jobba för och vi har ingenting att kolla upp på. Vi måste våga göra felen, vi måste våga vara oss själva och vi måste våga starta om på nytt.