att förstå sig på livet, att förstå sig på killar. Jag fattar det inte, det finns ingen polett som faller ner helt självklart för mig hur ni funkar. Hur allt funkar. Det finns ingen röst som säger till mig att såhär lever man livet. Såhär gör man för att må bra, såhär gör man för att funka. Det finns ingenting som visar mig hur allting egentligen funkar. För visst föddes jag som en liten frida som inte hade en aning om vad hon egentligen skulle bli. Visst föddes jag som en flicka som visste att hela världen hade hennes framtid i deras händer, att världen hade en tanke om vad som skulle hända just henne. Jo det gjorde jag nog, men världen vill inte släppa taget om mig, dom vill inte låta mig leva hur jag vill. Kan låta konstigt men hur ska man göra för att komma ut ur deras händer? Sparka? Bita? Slåss? Nej finns inga svar. O Vart ska man hitta svaren till alla livets gåtor? hur ska man klara sig igenom livets svåra stunder om man inte vet människors syn på hur livet är om man inte får några jävla svar. Alla mår så bra o de gör jag med. Men jag kommer inte komma någon vart om ni tänker hålla kvar mig, låt mig gå. Låt mig få vara den jag är o sluta låt mig vara den som ni kollar snett på. Jag har tröttnat på att vara den som alla tar för givet, ni kommer märka det för jag har börjat om. Startat på noll. Börjat på något nytt. Finns inga av er kvar nu. Finns inga tecken på vad som har funnits. Finns ingen person i mig som är som ni. Jag är mig själv hela tiden, till skillnad från ett dussintal av er andra som ändrar er för varje person ni är med. Jag bryr mig inte, lägger inte ner någon mer energi på att alla (vissa) ska få förstöra mig. Det är ju helt sjukt att under alla dessa år, så har jag litat på er ? att jag ens har gett er mitt förtroende? Ibland så är jag blind, jag vet att jag är blind för verkligheten. Och det är tråkigt att jag skulle vara blind så länge bara. Men jag tror att jag har börjat få upp synen nu. Eller iallafall fått bort alla mina synfel.